En vecka med blandade känslor
Jag ska jobba inatt....känns som att detta får bli det sista passet då jag tänkte att ungen ska titta ut snart.
Sen på onsdag ska jag äntligen fixa mitt hår....jag frågade Pernilla vad hon tyckte att jag skulle ha för frisyr och hon röstade på en mohak-frippa....jag antar att min anatomiska uppenbarelse just nu påminner om Roger Pontares. Med tanke på hur enorm jag är så blir det nog min verklighet att slänga döda djur över axeln för att döljfa det som inga kläder i världen kan täcka.
Annars ska jag nog köra en " du får fria händer" till min frisör!
På fredag är det begravning av Daggen och jag har försökt att hitta någonting som jag kan ha på mig. Ingenting passar och jag börjar undra om tights och en röd tomtejacka skulle funka eller om jag ska försöka mig på att försöka dra in magen.....
Hur som helst känner jag att det inte finns några alternativ, jag ska vara där om det så sipprar fostervatten.
Vissa personer vill man bara hedra och någonstans önskar jag att man hade haft sångröst som en gud för då hade jag velat sjunga en sång. Nu tror jag att ett framträdande från min sida inte skulle få den effekten som jag skulle vilja uppnå så jag kommer att sätta mig där och bara skicka ut all kärlek till honom och till hans älskade flickor!!
En djup tanke
Har haft ganska mycket i skallen och varit väldigt sysselsatt med allt som livet som småbarnsförälder ger. Man hinner aldrig med det där lilla ordet eftertanke.
Det kom en låt om pappa/dotter relationer och jag får en känsla som drar igenom kroppen, synd att kalla det minnen när det inte var så länge sen men det finns känslor som jag stoppat långt in och som nu bubblade upp.
Känns konstigt att skriva om dem men samtidigt är det skönt att få upp allt sen vet jag inte om detta är rätt forum men jag vill ha tankarna ute då dem inte skrämmer mig längre.
Det var vid jul som jag fick veta att papap var sjuk och när jag fick beskedet så var jag gravid i vecka 24 och så som prognosen såg ut då försökte jag ställa mig in på att mitt ofödda barn aldrig skulle få ha en morfar.
Jag vet att jag tittade på min stora tös som älskar sin morfar högst av allt och den känslan jag fick då var svår att uttala. Men när jag skulle dela den med min sambo så föll nog mer tårar äv vad det någonsin gjort i vår familj. Jag vet att jag sa "om pappa inte finns kvar i maj så vill jag inte ha det här barnet, jag vill bara ha kvar honom"
Att ha sin egen oro samtidigt som man ser hur ögonen på ens lilla tjej tåras för att hon saknar morfar är svårt.
Hon satt en dag i köket och var tårögd. Jag frågade henne hur det var med henne och den lilla svarar "jag har ont mamma"
Jag trodde hon slagit sig så jag frågar vart hon har ont "Jag har ont i mitt hjärta mamma, för jag älskar min morfar och vill träffa honom".
Det var inte bara hennes blåa ögon som var tårfyllda just då!
Med allt som hade kunnat ske så kan jag inte annat än le idag.
Att se den man man trodde man skulle förlora komma hit med kalt huvud och göra min dotter lycklig med bara sin uppenbarelse värmer så.
Jag sitter här och har en pappa att ringa till när jag otåligt väntar på att det ska komma ut en bebis närsom.
Att allt blev så bra.....
Nu spelar inget annat någon roll för famijen är allt och jag har dem hos mig!
Gravid
Idag har jag haft min första serie med sammandragningar. Jag fattar inte varför folk pratar om de som det vore kolera, det är ju som att ha håll i en väldigt stor mage men det kändes ändå som att jag kan lära mig att leva med det.
Det dök däremot upp ett annat moln på min himmel. Jag jobbade inatt och eftersom jag kände att jag var trött så köpte jag mig ett paket med dextrosol för det vet väl varenda människa att druvsocker är bra uppiggande när man är trött som fan. Var varenda människa kanske inte vet är däremot att ett helt paket dextrosol även har en viss laxerande effekt. Så om man ska hjälpa sitt barn att sätta på sig skorna när man är höggravid så är det en påfrestande ställning att sitta långt framåtlutad. Men prova att sitta långt framåtlutad och samtidigt knipa järnet för att inte skita på sig. Det är inte ens lätt om man fått en natts god sömn. Men jag klarade det med bravur och kände mig som en mycket lycklig människa när jag satt på min tron av porslin.
Jag kom fram till att de som gnäller över sammandragningar aldrig vart i den situationen där man spelar med sekunder för att inte skita ner sig inför sin 3-åriga dotter.
Nu har jag sammandragningar och tog en promenad med mastiffen när hon sätter sig och bajsar på en gräsplätt med vårsolen i ansiktet tittar jag på henne och en gigantiska korvhög och tänker med ett leende "din lyckliga jävel"
Tuppen och jag
Jag kände hur tröttheten var som en betongkeps men jag fixade iordning tvätten och städade iordning sen satte jag mig och kopllade av så när jag vaknade imorse tänkte jag att idag ska jag sovaläänge. Döm om min förvåning när jag säger "Jag går ut med Hulda idag hjärtat".
Men det var skönt att få en stund för sig själv, tror att det fortfarande är mycket tankar.
Har inget hört hur det går för min älskade och hennes store far men jag väntar och känner med henne.
Samtidigt svidar en annan kär vän om och gör sig redo att åka in till förlossningen och få sin efterlängtade bebis. Där ser man paradoxerna ett nytt liv kommer till och ett annat är på väg att gå ur tiden!
En dag av dubbla känslor
Hon borstade tänderna och kröp ner med sin nya docka. Dockan fick hennes gamla kudde och hon själv vilar sitt huvud på sin nya kitty kudde.
Hon borde sova nu men när jag gläntar på dörren sitter hon upp och pratar i sin "mobil" med morfar och berättar för honom om allt som hänt idag. När jag ser henne viska små hemligheter till sin älskade morfar så brister nästan hjärtat samtidigt som jag får en våg av känslor över mig.
En känsla av enorm stolthet över denna lilla tös som älskar sin morfar så högt.
Men jag vet att lika mycket som vi älskar denna morfar och lika glada vi är över att vi har honom kvar hos oss så sitter det en människa som jag värderar högt och håller sin far i handen. Kärleken finns där men för dem är det dags att ta farväl.
Jag har svårt att komma till ro för jag känner i mig allt som far i hennes tankar och det ordet vi använt flitigt det sista känns så stort nu...Kärlek.
Den har så många aspekter och vilka ord ska man välja att ta i sin mun när man förlorar någor så dyrbart?
