ceka

Idag var det rusning till dagis. När jag kommer in så känner jag att någonting är fel men kan inte sätta fingret på vad. När jag kom hem insåg jag att om man somnar med blött hår måste man borsta håret innan man går ut bland folk. Jag är en trailer-trash morsa av den allra lortigaste sort.

Nu är det minus på nätterna och den enda fördelen är att alla paddor och deras grod-polare försvinner.
I vår trädgård bor det alldeles för många av dessa hoppande kräk. Den enda som uppskattar det är den lilla vilda tösen
Nu ska jag berätta en hemsk sak som jag gjorde för ett tag sen.
I vår lilla damm på baksidan så flyttade det in en stor groda och min tös älskade verkligen den grodan. Varje dag när hon kom hem från dagis gick hon dit och sa hej till sin groda.
Jag som är vuxen vet bättre än så. När jag låg på knä och rensade runt dammen låg han där och lurpassade på mig med stirrande blick.
Ingen kommer att tro mig men jag kan svära på att om man lyssnade riktigt noga så kunde man höra hur han låg där och morrade åt mig.
Så en dag låg han ovanligt stilla och jag misstänkte att han hade gått över bergen mot ljuset. Jag var tvungen att undersöka detta så jag slänger en sten i dammen. Min tanke var att ploppet skulle få honom att reagera men min precision gjorde att jag träffa grodskrället i skallen.
Han levde onekligen för han drog ner till botten. Jag fick en utskällning av mitt 2-åriga barn att så fick man inte göra.
Jag tänkte inte mer på detta förrän dagen efter. När vi kommer ner till dammen är min första tanke "kan grodor simma på rygg"
Det kan inte grodor OM de inte blivit stenade till döds!
Jag kunde inte med att säga något till tösen att hennes groda var död så jag ljög. Jag sa att det var dags för grodan att flytta till sina kompisar i ån.
Så vi tog hennes lilla röda hink och la i den vårtfyllda prinsen.
Grannen stannade oss och frågade vart vi var på väg. Han tittade ner i hinken och frågade hur det var ställd med grodan.
Min lilla tjej säger då att grodan sover, jag var tvungen att tillägga att grodan sover djupt.

Kändes lite hjärtskärande att se henne gå där med sin älskade groda. En död groda i en röd hink!
Var det jag som dödade grodan, fick han en blödning i skallen eller var det åldern som tog ut sin rätt.
Det kommer vi aldrig att få veta.

Jag har börjat sett ett visst mönster på mig själv samt folk i min omgivning. När man är singel så är man mer noga med sitt yttre. Man sminkar sig när man ska ner på stan, man tränar och försöker att äta rätt.
Man klär sig oftast så man ser presentabel ut.
Sen en dag när man står där och är någorlunda snygg så händer det. Man träffar den där speciella personen.

Det kelas och pussas tills man får körtelfeber. Man sover i sina minsta och mest obekväma nattlinnen. Man anstränger sig till det yttersta . Livet leker och man känner sig på topp.
Man känner att den här kärleken vill jag ha kvar i mitt liv.

Sen kommer det en dag då man inte längre tycker att håriga armer och ben som slingarar sig runt ens kropp  är det optimala utan man vill gärna ha sin egen plats i sängen.
Går man då förbi en spegel så ser man plötsligt något nytt. Vem fan är det där.

Hur kommer det sig att ett stadigt förhållande får en att sluta piffa upp sig själv. Att det inte är så viktigt att se ut som Nicole Kidman när man är nyvaken. Att man vaknar bredvid sin kärlek och vid utandning ser man hur han ryggar tillbaka. "Jaja jag kanske luktar bajs ur munnen men det är ju inte så att du själv luktar kanelbulle."

Är det en trygghet som gör att man inte längre känner pressen?

Anledningen till att detta snurrar i skallen är att min karl hade ont i ryggen och hans gångstil fick mig att börja skratta.
-"Puff, du går som en tjockis"
Han tittar argt på mig och vänder sig om men jag hör hur han muttrar fram
-"Gumman du ser ut som en tjockis"

Det är kärlekens pris!