ceka

Jag sitter och tittar på min lilla tös som fyller 3 år idag. Hur hon älskar alla presenterna och uppmärksamheten samt strålar av lycka när mormor säger att hon är en prinsessa.
Hon borstade tänderna och kröp ner med sin nya docka. Dockan fick hennes gamla kudde och hon själv vilar sitt huvud på sin nya kitty kudde.
Hon borde sova nu men när jag gläntar på dörren sitter hon upp och pratar i sin "mobil" med morfar och berättar för honom om allt som hänt idag. När jag ser henne viska små hemligheter till sin älskade morfar så brister nästan hjärtat samtidigt som jag får en våg av känslor över mig.
En känsla av enorm stolthet över denna lilla tös som älskar sin morfar så högt.
Men jag vet att lika mycket som vi älskar denna morfar och lika glada vi är över att vi har honom kvar hos oss så sitter det en människa som jag värderar högt och håller sin far i handen. Kärleken finns där men för dem är det dags att ta farväl.
Jag har svårt att komma till ro för jag känner i mig allt som far i hennes tankar och det ordet vi använt flitigt det sista känns så stort nu...Kärlek.
Den har så många aspekter och vilka ord ska man välja att ta i sin mun när man förlorar någor så dyrbart?