En djup tanke
Sitter helt ensam hemma och plockar lite med tvätten samtidigt som jag lyssnar på musik.
Har haft ganska mycket i skallen och varit väldigt sysselsatt med allt som livet som småbarnsförälder ger. Man hinner aldrig med det där lilla ordet eftertanke.
Det kom en låt om pappa/dotter relationer och jag får en känsla som drar igenom kroppen, synd att kalla det minnen när det inte var så länge sen men det finns känslor som jag stoppat långt in och som nu bubblade upp.
Känns konstigt att skriva om dem men samtidigt är det skönt att få upp allt sen vet jag inte om detta är rätt forum men jag vill ha tankarna ute då dem inte skrämmer mig längre.
Det var vid jul som jag fick veta att papap var sjuk och när jag fick beskedet så var jag gravid i vecka 24 och så som prognosen såg ut då försökte jag ställa mig in på att mitt ofödda barn aldrig skulle få ha en morfar.
Jag vet att jag tittade på min stora tös som älskar sin morfar högst av allt och den känslan jag fick då var svår att uttala. Men när jag skulle dela den med min sambo så föll nog mer tårar äv vad det någonsin gjort i vår familj. Jag vet att jag sa "om pappa inte finns kvar i maj så vill jag inte ha det här barnet, jag vill bara ha kvar honom"
Att ha sin egen oro samtidigt som man ser hur ögonen på ens lilla tjej tåras för att hon saknar morfar är svårt.
Hon satt en dag i köket och var tårögd. Jag frågade henne hur det var med henne och den lilla svarar "jag har ont mamma"
Jag trodde hon slagit sig så jag frågar vart hon har ont "Jag har ont i mitt hjärta mamma, för jag älskar min morfar och vill träffa honom".
Det var inte bara hennes blåa ögon som var tårfyllda just då!
Med allt som hade kunnat ske så kan jag inte annat än le idag.
Att se den man man trodde man skulle förlora komma hit med kalt huvud och göra min dotter lycklig med bara sin uppenbarelse värmer så.
Jag sitter här och har en pappa att ringa till när jag otåligt väntar på att det ska komma ut en bebis närsom.
Att allt blev så bra.....
Nu spelar inget annat någon roll för famijen är allt och jag har dem hos mig!
Har haft ganska mycket i skallen och varit väldigt sysselsatt med allt som livet som småbarnsförälder ger. Man hinner aldrig med det där lilla ordet eftertanke.
Det kom en låt om pappa/dotter relationer och jag får en känsla som drar igenom kroppen, synd att kalla det minnen när det inte var så länge sen men det finns känslor som jag stoppat långt in och som nu bubblade upp.
Känns konstigt att skriva om dem men samtidigt är det skönt att få upp allt sen vet jag inte om detta är rätt forum men jag vill ha tankarna ute då dem inte skrämmer mig längre.
Det var vid jul som jag fick veta att papap var sjuk och när jag fick beskedet så var jag gravid i vecka 24 och så som prognosen såg ut då försökte jag ställa mig in på att mitt ofödda barn aldrig skulle få ha en morfar.
Jag vet att jag tittade på min stora tös som älskar sin morfar högst av allt och den känslan jag fick då var svår att uttala. Men när jag skulle dela den med min sambo så föll nog mer tårar äv vad det någonsin gjort i vår familj. Jag vet att jag sa "om pappa inte finns kvar i maj så vill jag inte ha det här barnet, jag vill bara ha kvar honom"
Att ha sin egen oro samtidigt som man ser hur ögonen på ens lilla tjej tåras för att hon saknar morfar är svårt.
Hon satt en dag i köket och var tårögd. Jag frågade henne hur det var med henne och den lilla svarar "jag har ont mamma"
Jag trodde hon slagit sig så jag frågar vart hon har ont "Jag har ont i mitt hjärta mamma, för jag älskar min morfar och vill träffa honom".
Det var inte bara hennes blåa ögon som var tårfyllda just då!
Med allt som hade kunnat ske så kan jag inte annat än le idag.
Att se den man man trodde man skulle förlora komma hit med kalt huvud och göra min dotter lycklig med bara sin uppenbarelse värmer så.
Jag sitter här och har en pappa att ringa till när jag otåligt väntar på att det ska komma ut en bebis närsom.
Att allt blev så bra.....
Nu spelar inget annat någon roll för famijen är allt och jag har dem hos mig!
Kommentarer
Trackback
