ceka

När jag jobbade i natt kändes det tungt och hjärnan skrek "Jag vill sooova" så när jag kommer hem och möts av ett hus där innehavaren och hans dotter är som två åskmoln kände jag att nu får gärna marken öppna sig men efter ett par duster så har familjen lämnat byggnaden och jag kan krypa ner i min säng.
När jag ligger där klappar jag mig på axeln för att jag är så vuxen att jag införskaffat mig en flaska med nässpray i förebyggande syfte.
Det är totalstopp i kranen och jag letar glatt efter min nezeril i väskan. Men det enda jag får är glassplitter i handen för flaskfan har gått sönder i väskan. NU är det riktigt synd om mig!

Jag vaknar av att familjen kommer hem och jag är nu desperat efter min nezeril så jag bestämmer mig för att besöka det lokala apoteket, Mannen erbjuder sig att skjutsa mig men jag ser hur snön singlar ner och tänker att en promenad i snön är nog en god ide.
Snö singlar bara ner om man är inne i stugvärmen för när jag kommer runt hörnet så blåser det snöstorm och jag förbannar dagen. Men jag kämpar mig dit och hem med många fula ord cirkulerandes i mitt annars så glada sinne.

Nu sitter jag här med mitt nässpray och efter min promenad är näsan inte täppt längre men tänka sig nu är jag så där vuxet förberedd nästa gång den täpper till. Nu ska jag bara linda in flaskan i bomull

Ikväll serverar mannen stekt lax och potatis, kan nog bli en bra kväll trots allt!

Jag råkade få på ett matprogram när jag zappade runt lite och när de stod där och lagade för fulla muggar kom jag på mig själv med att riktigt mysa.
Det är väldans trevligt med mat och en samtal föddes ur detta.
Vilken mat är den absoluta favoriten eller om man har någon matkultur som man är svag för?
Vissa gillar det italienska köket och andra det franska.
Wookat, flamberat,friterat, kokt, stekt eller rökt mat?
Jag gav mig sjutton på att hitta något som jag fullkomligen älskar, något som får mitt hjärta att spinna och igår kväll kom jag på det. Det var inte särskilt avancerat och gudarna ska veta att det är svårt att servera det på en romantisk middag. Nu tänker säkert ni som känner mig "aaaa stuvade makaroner och falukorv" detta är en mycket god tanke men jag har hittat det optimala för min gom.

Vanlig baugette med vitlöksost! Dra den i gruset vad det är gott!

Köpte hem min baugette igår sen gick jag och mumsa på det hela dagen och ni kommer aldrig tro mig men jag var riktigt nöjd när jag la mig i sängen. Kröp nära intill min man och pussade honom på näsan samt viskade massa fina ord i hans öra (har aldrig tänkt på att man kan ha hårtofsar i öronen!!)
Eftersom jag den sista tiden varit så tjock och trött att jag mest frustat och stånkat vid sänggående så tittar han förvånat på mig. Jag ser att han undrar vad som är i görningen...."vill hon ha pengar? Är det nått hormonellt anfall eller ska hon charma mig för att få mig så avslappnad att hon kan kväva mig med kudde för att få ut min livförsäkring?"
Jag log lite mystiskt och sa som det var att det franska köket väcker mina sinnen till liv. (baugetter är väl franskt?)
Jag var i högform tills jag vänder på mig lite för snabbt och en vitlöksrap utan dess like tränger upp. Plötsligt känner jag mig inte som nån afrodite utan en tjock grek som hävt i sig för mycket vitlök.

När man ser på tv hur folk förlorat sina hem, sina familjer och är svårt skadade får det mig att tänka. När man hör hur hjälporganisationer inte kommer till de fattigaste områdena utan håller sig mestadels kring de välbärgades kvarter. Det får en att reagera men samtidigt som det blir så tydligt i en sån här situation att pengar är makt i alla samhällen.
Om man har pengar har du automatiskt förtur. Du är lite bättre - det är skrämmande!

Jag kan inte påstå att jag känner mig välbärgad men jag är absolut inte fattig om man ser till det materiella men när man sen står där utan någonting borde vi inte vara likavärdiga oavsett vad vi haft innan?

Mänskligheten är ett förfall!

I natt kunde jag inte sova så jag låg vaken till strax efter 5 då jag dåsa till men min dotter kan man lita på så strax efter sju var det bara att kliva upp.
När jag låg där så började jag fundera på hur det är när man är hos läkaren. Om man har nån konstig åkomma så att farbror doktorn exempelvis behöver stoppa upp ett finger i rumpan på en så är det självklart en obekväm situation för en. Men för läkaren måste det kvitta, rumpa som rumpa och gudarna ska veta att i min rumpa finns det inget av nyhetsvärde.
Men tänk om var var känd och då menar jag riktigt känd. Låt oss säga att man var självaste kungen och fick problem i de nedre regionerna. Om man som doktor står och fipplar med dem kungliga pungkulorna eller ett mer passande ord....självaste kronjuvelerna.....så måste det vara en mycket märklig situation. Man är bakbunden av tystnadsplikt men innerst inne funderar man nog om det inte är värt att att bryta tystnadsplikten för att kunna ge det svenska folket en rubrik med lite slagkraft.
Det var ju rubriker när läkarstudenter stod och pillade ovetande och sövda patienter i hugget tänk er då rubriken
"En kunglig pungkula på vift! " Hur läkaren skiter i sin läkarlegitimation för att dela med sig att kungens vänstra pungkula (inte helt olikt hanhundar) ej trillat ner i påsen.
Sen alla efterföljande reportage...Är det riktigt att svenska folket ska betala den kostsamma operationen för att kungen ska få tillbaka sin pungkula. Måste man sätta in ett implantat? Om man nu ska ta ett implantat kan man göra det från en gris eller måste det vara en kunglig gris....vart går gränsen?

Sen slog det mig att om självaste silvia skulle behöva en nu njure skulle hon då behöva stå i en donationskö eller skulle Tarras offra sin? Om man är kunglig finns det någonstans man inte har företräde??

Jag har fått en del mail från folk son undrar vem det är som är sjuk i min familj. Det är inte alla som vet och vissa verkar veta mer än mig.
Så saken är den att det är min käre far som har fått diagnosen blodcancer. En form som kan te sig på många olika sätt. Mán kan leva länge med den men den kan också vara aggressiv så vi vet inte vilket än. Det enda vi vet är att den inte går att bota.
Det konstiga med cancer är att sjukdomen i sig inta alltid är lika kraftfull som ordet. Cancer får alla att reagera!
Den sjukdomen tar sina skita händer och rör runt i ens inre, man kan liksom inte värja sig ifrån att bli berörd på ett eller annat sätt.
Men nu är det bara att ge sig fan på att det ska bli så bra som möjligt och bland allt det dåliga det fört med sig så öppnar den ändå andra dörrar. Den visar mig hur mycket min familj betyder och att man faktiskt är beredd att strunta i allt annat för att få ha sina nära hos sig.

Men nu till något annat, min röv har tinat och jag är återigen blek och bred över stjärten. Känner mig snygg trots att det ser ut som jag åt upp en hel julskinka själv, utan att tugga.
Konstigt hur man kan bli så stor så snabbt, jag har nästan börjat vagga fram och inte får jag nån luft utan låter ständigt som en kåt björn när jag andas.
Sen är jag för dålig, skulle beställt tid hos mvc för 4 veckor sen men har inte tagit tag i det än. Jag har så gott om tid och tycker att barnmorskan är det mest omständiga som finns. Alla dessa frågor om ens liv, det känns som om barnmorskor är folk som inte fått jobb på se och hör utan nu får kompensera genom att grilla gravida kvinnor om deras förehavanden.
"jaså du är gravid i vecka 25, har du redan gått upp 39 kg...INTE BRA. Men lilla gumman du får inte äta något annat än sallad och torsk för allt annat är skadligt för barnet. Jobbar du natt!!herregud"
Så håller det på, man är inte bara havande utan nästintill sjuklig.

Jag som aldrig märkt av mina graviditerer nämnvärt blir nästan misstrodd. Man ska bara gnälla skiten ur sig, det hör till och har man inga problem då blir det höjda ögonbryn. Jag har löst problemet genom att äta kopiöst med mat för då kan man alltid prata om det som ett problem medans jag själv myser i smyg.

För två dagar sen så fick jag för mig att jag skulle vårda mig själv. Så jag hyvlade diverse håriga ställen och skrubbade kroppen. Grejen är det att när man skrubbar en kropp som stått i hett vatten ett tag så blir det rätt mycket skinn som försvinner. Som en skållad gris!
Jag gled ur duschen och jag luktade otroligt gott. Det var bara bra allt.
Upptäckte att jag kanske tog i lite för mycket på rumpa samt baksida av lår då jag var lite öm igår.
När jag imorse gick av mitt arbetspass var klockan 07.00 och jag avböjde skjuts hem för att njuta av all snö. Det var 23 minusgrader ute och jag lyssnade på musik där jag gick helt ensam genom "stan". När jag har kommit en liten bit började det svida på mitt bakparti. halvvägs hem var jag tårögd för att det gjorde så ont. Så ett litet tips gå aldrig ut när det är 23- om du gråter.
När jag gick där med kisande ögon för att ögonfransarna var ihopfrusna skrek jag inom mig "jag hatar mitt liv"
Min gångstil blev stelare och stelare allteftersom smärtan tilltog och när jag kom hem tittade jag mig i spegeln för att upptäcka den skrikröda färgen på min rumpa. Jag har frysskada av 3 graden!
Jag har för mig att de där babianerna som har rött arsel dras till den hona som har det mest svullna och färgglada bakpartiet.
Låt oss säga så här att idag är jag jävligt glad att jag inte är babian!
Nu ska jag gå och sova på mage!

Jag tycker att dagarna är så fruktansvärt långa. Man försöker göra saker och sen när man äntligen vill krypa ner i sängen då är det bara eftermiddag!
Vad fan jag åt ju nyss kvällsmat....nehe så det var lunch....men det betyder ju att klockan inte ens är 14.00. Skit också!
Så har det vart hela veckan, dagarna släpar sig förbi och har sitter man och fyller ut tiden med att äta och planera vad man ska äta eller bara fantisera om det godaste man någonsin har ätit.

Sen slog det mig en annan sak. Jag är ju lång (176 cm) och min karl är lång (289 cm) och det är lite orättvist för jag som är tjej blir sambo och gravid vilket gör att min längd och min bredd uppfattas som skrämmande.
Nu menar jag inte att mammor håller hårt i sina barn av rädsla för att jag ska äta upp de små liven. Fast å andra sidan, hade jag nog hållt i mitt barn för kung och fosterland om jag träffat mig! Men då vet jag å andra sidan hur jävla hungrig jag kan bli framåt eftermiddagen
Men här går jagoch är lång om jag går ner i vikt så är jag fortfarande stor och det känns lite bittert. Men jag jämför mig då med min man.
Han är kanske inte precis 289 cm lång men uppfattas så då han är smal. I hans pass står det snarare 190 cm men jag tycker inte att det ger en sanningsenligt uppfattning.
Han som är lång och kille kan gå upp 30 kg och han skulle uppfattas som manliga och kramgo men om jag skulle gå upp 20 kg (till) skulle jag ses som fet och lat. Det tycker jag är sååå orättvist men så kom jag på en sak.

Om jag skulle gå ner 30 kg skulle jag bli het, riktigt jävla het.... MEN om min karl skulle gå ner 30 kg då skulle inte han finnas...hahah
30 kg...jaha du pufflund vill du ha ditt skelett och dina ögon kvar eller ska vi bara behålla skinnet  och samtliga organ? Det är allt som ryms om vi ska plocka bort 30 kg.

Förlåt Älskling, att skoja med dig gör att enorma magen blir lite roligare att bära!

Konstigt hur man kan känna sig så lugn och i samtal höra sig själv säga att allt kommer att ordna sig men samtidigt veta att någonstans inom sig skriker man så högt att det skär i hjärtat.
På nätterna vaknar man och vet inte om man faktiskt skriker eller om det bara är ångest som härjar fritt i skallen när man kopplar av.

När man plötsligt står inför att man kan förlora någon man älskar så kan man samtidigt få såna lyckorus över dem. Att man nu inser vad som är viktigt!

Den som ger mig frisk luft är mitt lilla snortroll
Igår öppna hon dörren sent på kvällen och ropade "VAD GÖR DU PAPPA??" Mannen svarde att han satt och tittade på tv. Då ser vi hur yrmössan rynkar på ögonbrynen och säger lungt "Jag tycker du ska gå och lägga dig nu"
Sen stänger hon dörren och går tillbaka till sängen!

Idag hade hon vart ut med sin far och lekt i snön. När han står högst upp på stegen för att rätta till tv-antenn skriker hon "Är du rädd pappa" han som är en stabil man utan höjdrädsla svarar att det är han icke....då tittar hon på mig och analyserar sin far "mamma han borde vara rädd, tokiga karl"

Imorse skulle min tös har varit på dagis kl 09.00 men vi kom inkrypandes 10.00. Jag önskar att vi hade haft någon bra bortförklaring men vi fick bekänna att vi helt enkelt försovit oss.
Känns lite illa att en 2-åring kan sova till 9 på morgonen när man hör hur alla andra ungar hoppar upp senast sex på morgonen. Nu menar jag illa för föräldrarna till dessa barn. Jag trivs!
Vaknade när mannen gick till arbetet och puffade på min dotter att det var dags att gå upp....hon grymtar lite.
Tar en liten stund sen hör jag henne säga "mamma vi går upp tidigt imorgon istället" jag log och det fanns bara ett enda svar "mamma älskar dig"

Sen skulle jag ta i med hårdhandskarna här hemma. Dags att röja upp ordentligt!
Jag gjorde en omelett och gick på toaletten sen har jag funderat på hur jag ska lägga upp arbetet men jag finner icke den perfekta lösningen!

Men jag ska väl göra ett ryck som får den mest spastiske epileptikern att framstå som harmonisk.

*Rebecca rycker vidare*

Jag vet inte om jag har bildat mig en bild av hur en brevbärare ska vara grundat på programmet svensson svensson.
Allan Svensson som är en glad och stolt brevbärare är uppenbarligen ingen förebild för det svenska brevbärarförbundet.
Vi har ju varit borta i nästan 2 veckor och när vi har vart borta har det snöat så in i norden. Vi hade inte bett någon att skottat åt oss men vi har två underbara människor som såg hur vårat hus blev mer och mer insnöat så de har upprepade gånger skottat åt oss.
När vi kom hem och såg att vi kunde köra in bilen på uppfarten samt att vi hade gångar fram till huset och källaringången så fick vi nästan tårar i ögonen.
Medmänskligheten lever.... så länge man inte är brevbärare vill säga!

Idag skulle jag med min stora bebismage gå ut och skotta bort vallen på över en meter framför postlådan. Allt för att föra medmänskligheten vidare och då särskilt till vår brevbärare.
Saken var det att det var ingen snövall utan en isvall så jag började hacka sönder den. När jag står där och hackar för glatta livet kommer mannen i den gula bilen puttrandes. Han räcker fram posten till mig och jag svarar honom med ett leende av det största slag.
Då tittar han på mig och fräääser fram "Ni har skottat jävligt dåligt"
Jag kan vara snäll och jag kan bemöta diverse människor men plötsligt hör jag mig själv fräsa tillbaka "Du det kunde vart fan så mycket värre"
Sen när han åkte kokade jag och alla snälla tankar om brevbärare var som bortblåste. Funderade på att spränga hans fula lilla bil så fanskapet får cykla. Plötsligt såg jag mig själv dra fram vattenslangen och göra en isbana framför postlådan så han dessutom cyklar omkull och bryter benet. Han blir långtidssjukskriven och får ingen ersättning från försäkringskassan så han tar till spriten.
När han har flaskan som sin bästa vän lämnar frugan honom och han får sparken från postverket. Vilket i sin tur leder till nått alu-projekt i kommunen där han får skotta varenda jävla gata i hela kommun....för hand!!
Då ska jag stå på trappen och skrika "du skottar jävligt dåligt sabla Allan kopia"

Jag vet att jag inte är någon modeguru men leopardmönster är inte det enbart tanter med blått hår som klär i det. Samt att den enda anledningen att de klär i det är att det alltid har varit så. Om man har blått hår är man redan förlorad och kan därmed sätta på sig en grisskär groddräkt och ingen höjer på ögonbrynen!
Jag kommer säkert få ta tillbaka detta men i nuläget tycker jag att det är fult, på riktigt!

Nu är vi tillbaka på hemmaplan och det var riktigt skönt att ligga i sin egen säng. Att dela en 120 cm säng med en man som är 190 lång när man själv är 190 bred är inte alltför rogivande. Särskilt inte då mannen i fråga väljer en sovställning som liknar ett S. Samt att risken att få ligga riktigt nära är stor.
Vet inte om det är nykära som njuter av det eller om det finns folk som tycker det är mysigt att ligga sked?
Personligen avskyr jag att ha någon annans andetag i nacken eller ännu värre ansikte mot ansikte. Jag vill inte andas in andras gamla luft som är besudlat med bakterier och befriat från syre....usch
Ge mig en puss och tala om hur underbar jag är sen kan du gott rulla över till din sida och flåsa bäst du vill!

Nu har vi vart hemma hos mina föräldrar i X antal dagar så idag är det dags för avfärd.
Varje gång jag ska packa för hemresa så tänker jag "nästa gång ska jag hålla ordning på alla grejer så jag slipper springa runt och leta efter saker samt glömma massor" Denna gången är inget undantag. Är som att en osynlig ande förvandlar mig till en tonåring med ett sinne om skriker kaos och oreda så fort jag kommer in på mina föräldrars uppfart.

Hörde ett brak i morse sen lät det som om en flock med galna kor sprang nerför trappen. När jag kommer ut i hallen och kikar upp i trappan står min dotter högst upp och nedanför trappen ligger kassaskåpet.
Hon får inte bära saker när hon går i trappen så hon kaste helt sonika det nerför trappen.
Ska man bli arg för att hon kasta saker nerför trappen eller glad att hon lyssnat när man sagt åt henne att inte bära saker i trappen?

Det är svårt att uppfostra barn
Min bror satt och spelade gitarr och sjöng för min dotter och det lät väl så där...
Min dotter tittade på honom under lugg och sa slutanu...vilket fick hon att sjunga liiite högre.
Då tröttnar hon och min dotter på 2½ år fräser "-Helvete vad det låter illa"
Det är svårt att tillrättavisa när man skrattar som en galen hyena!

Jag har alltid haft känslor kring olika ord såväl svenska som engelska
Ett av mina absoluta favoritord är bumblebee och för er som haft engelska i skolan och dessutom lyssnat vet att det betyder humla.
Jag gillar även det svenska ordet humla, vet inte vad det lilla krypet väcker för känslor hos mig men jag gillar faktiskt det mesta med humlan. Sen var det någon som sa att enligt aerodynamikens lagar så ska humlan inte ens kunna flyga. Någon har glömt att tala om det för humlan.
Kanske är det därför jag gillar humlan den är så oförarglig och strider mot sin egen tyngdkraft.
Jag som är i femte månaden strider också mot en och annan tyngdlag....

För att man ska gilla ett ord så behöver ordet låta lite mysigt och sen får det gärna vara något som man tycker om.
Jag har egentligen aldrig haft något ord som jag avskytt.
Men så för två veckor sen fann jag ordet. Ordet har alltid frambringat en konstig känsla men när det drabbar någon i ens närhet det är då man vet att man hatar ordet och allt det för med sig
Cancer!
Det är det sämsta djävla ordet och det i sig framkallar alla dem andra orden man helst vill slippa som oro, rädsla, smärta, tårar och döden.
Men jag har upptäckt att det även finns ett ord som kommer efter cancer det tar bara ett tag innan man ser det och det väger upp genom att vara ett av de bästa orden....Hopp
Så i ett rum fullt av ord relaterade till cancer så är det bara ett ord som är riktigt viktigt och det är hopp

Så min kära humla flyg du din väg och har du dessutom hoppet inom dig är du det vackraste för mig!