ceka

Jag har börjat sett ett visst mönster på mig själv samt folk i min omgivning. När man är singel så är man mer noga med sitt yttre. Man sminkar sig när man ska ner på stan, man tränar och försöker att äta rätt.
Man klär sig oftast så man ser presentabel ut.
Sen en dag när man står där och är någorlunda snygg så händer det. Man träffar den där speciella personen.

Det kelas och pussas tills man får körtelfeber. Man sover i sina minsta och mest obekväma nattlinnen. Man anstränger sig till det yttersta . Livet leker och man känner sig på topp.
Man känner att den här kärleken vill jag ha kvar i mitt liv.

Sen kommer det en dag då man inte längre tycker att håriga armer och ben som slingarar sig runt ens kropp  är det optimala utan man vill gärna ha sin egen plats i sängen.
Går man då förbi en spegel så ser man plötsligt något nytt. Vem fan är det där.

Hur kommer det sig att ett stadigt förhållande får en att sluta piffa upp sig själv. Att det inte är så viktigt att se ut som Nicole Kidman när man är nyvaken. Att man vaknar bredvid sin kärlek och vid utandning ser man hur han ryggar tillbaka. "Jaja jag kanske luktar bajs ur munnen men det är ju inte så att du själv luktar kanelbulle."

Är det en trygghet som gör att man inte längre känner pressen?

Anledningen till att detta snurrar i skallen är att min karl hade ont i ryggen och hans gångstil fick mig att börja skratta.
-"Puff, du går som en tjockis"
Han tittar argt på mig och vänder sig om men jag hör hur han muttrar fram
-"Gumman du ser ut som en tjockis"

Det är kärlekens pris!