ceka

Konstigt hur man kan känna sig så lugn och i samtal höra sig själv säga att allt kommer att ordna sig men samtidigt veta att någonstans inom sig skriker man så högt att det skär i hjärtat.
På nätterna vaknar man och vet inte om man faktiskt skriker eller om det bara är ångest som härjar fritt i skallen när man kopplar av.

När man plötsligt står inför att man kan förlora någon man älskar så kan man samtidigt få såna lyckorus över dem. Att man nu inser vad som är viktigt!

Den som ger mig frisk luft är mitt lilla snortroll
Igår öppna hon dörren sent på kvällen och ropade "VAD GÖR DU PAPPA??" Mannen svarde att han satt och tittade på tv. Då ser vi hur yrmössan rynkar på ögonbrynen och säger lungt "Jag tycker du ska gå och lägga dig nu"
Sen stänger hon dörren och går tillbaka till sängen!

Idag hade hon vart ut med sin far och lekt i snön. När han står högst upp på stegen för att rätta till tv-antenn skriker hon "Är du rädd pappa" han som är en stabil man utan höjdrädsla svarar att det är han icke....då tittar hon på mig och analyserar sin far "mamma han borde vara rädd, tokiga karl"